Tiofikat

Klockan blir tio.

Maj sitter redan vid bordet. Hon ser på honom när han häller upp kaffe i de blåblommiga kopparna och fyller på kakfatet med skorpor och vaniljdrömmar. Han har på sig den svarta kostymen och slipsen men bär också den där bruna baskern som hon tycker är så ful. Det spelar ingen roll längre. Carl har varit skröplig på slutet. Han glömmer mer och mer. Men idag ser han riktigt pigg ut, tycker hon.

De har alltid gjort mycket på varsitt håll, haft sina egna projekt. Men tiofikat är heligt. Och har så varit sedan dottern flyttade hemifrån för trettio år sedan. Ett tillfälle att mötas, att samlas kring det som bara är deras. 

Han för koppen till munnen och ler mot henne när han ställer ner den igen.

– Du vet hur jag vill ha det idag. Bach, bara de närmaste och helst inga tårar. 

– Det är mest Kajsa som hållt i det. Men jag har sagt det. Flera gånger till och med. 

De har pratat om det här många gånger de sista veckorna. En lång stund sitter de där under tystnad. Han tar en skorpa och doppar den i kaffet. 

Utanför fönstret är det början av juli och sommar för fullt. En het juni utan regn har gjort att gräset redan är torrt och gult. Äppelträdet böljar i vinden, det verkar bli en hel del frukt i år. Blommorna i rabatten tävlar med varandra i färgprakt. Tänk att de kommer så fint trots att de inte har hunnit sköta om trädgården alls den här våren. Så mycket vackert, men hon är inte riktigt här.

Det är som om det ligger en hinna mellan henne och världen. En dimma som hon bara med ansträngning kan ta sig igenom. Ibland glömmer hon vilken månad det är. Ibland känns det som om hon greppar allt, hela sammanhanget, men omöjligen kan förmedla det till någon annan. Hon vet att tiden rinner ut för dem. 

Alla otaliga gånger de fikat tillsammans under dessa år. Allt de avhandlat och bestämt. Någon gång oense och med dålig stämning. Men oftast som nu. I tyst samförstånd, bara om någon av dem har något viktigt att säga tar de till orda.

– Försök övertala Kajsa att lämna den där mannen, du vet. Han kommer bara göra henne olycklig.

– Jo, du vet att jag tycker samma. Men du vet också hur envis hon är. Hon lyssnar inte. 

– Försök igen. Om två år kommer han ändå drunkna efter en simtur på fyllan, ute på det där landstället han har. Inget att satsa på.

Han ser intensivt på henne. Minen är alldeles allvarlig.

– Nu kommer Kajsa och jag måste gå. Krama henne från mig. Och lycka till idag.

Hon går ut i vardagsrummet. Det knackar på dörren och efter en kort paus låser dottern upp. Maj ser att hon har gråtit. 

 

Han känner hur dottern iakttar honom i backspegeln. 

– Begravningen börjar först klockan ett, så vi har gott om tid. Men säkert att du orkar det här nu, pappa?

– Ja, det är klart jag gör.

– Mamma skulle ha förstått annars.

– Jag orkar.

– Saknar du henne mycket?

– Nej, varför skulle jag göra det? Maj och jag ses över fika klockan tio varje förmiddag, precis som vanligt.

– Men pappa…

Kajsa suckar inombords och bestämmer sig för att ringa det där äldreboendet redan imorgon.