När jag var barn drömde jag om att springa på ängar utan ände. Skogar man kunde rymma till och leva hela sitt liv i. Stora vatten och oupptäckta öar.
Jag såg bara murar som andra satt upp och jag längtade efter en tid när jag kunde välja själv.
Nu sitter jag här på verandan och får en aning om barndomens bottenlösa somrar. Som en portal som ligger retsamt nära men drar sig undan så fort du försöker fokusera.
Åren har gått och jag bygger själv murar, för mig och för andra. Kanske skymmer jag sikten för mina egna barn.
Jag ser ut över sommarängen och minns lusten att bara springa ut där, springa sig fri. Långt därinne har ingenting förändrats. Jag kan ha lärt mig reglerna, lärt mig att navigera förbi de värsta grunden. Jag kan ha lärt mig hur man pratar utan att säga något alls.
Vi är för många som tar våra smällar och stänger till. Vi krymper våra universum till rum där vi tror oss kunna kontrollera varje millimeter. Det går ganska bra tills jordbävningarna kommer. Sedan är det bara att börja om från början, mindre tryggt för varje gång. Till slut kommer dagen då det bara finns spillror kvar och vi blir tvungna att ge upp.
När vinden går genom gräset därute som för att visa en väg, så ger jag barnet rätt. Det finns en värld bortom kontrollen, bortom tvångströjorna. Den är oändligt mycket större än vi tror.
Jag blundar och för en stund är jag där, med barfota fötter mot fuktigt gräs. Bakom mig ett raserat rum och framför mig en äng som aldrig, aldrig tar slut
Bild: Van Gogh; Wheatfield under thunderclouds, 1890
Jörgens skrivgalax 