Simon, din jävel

Det borde vara här.

Jag stannar tvärt på sågspånsstigen och sluter ögonen. Jo, det måste vara här. Precis här i korsningen, där elljusspåret fortsätter rakt fram och Sörmlandsleden slingrar sig uppåt. Det kommer tillbaka till mig nu. Jag vänder blicken mot klippan som nästan helt göms av löven och jo, där uppe är den. Min gamla tillflyktsort, det som var min hemliga plats på jorden.

Det är en varm eftermiddag i juni, någon vecka efter skolavslutningen. Jag ligger här och ser de lätta molnen dra förbi på himlen och tänker på henne.Jag skulle kunna bosätta mig här i skogen. Träna min kropp till perfektion och sväva fram över mossarna som rådjuren. Det lockar mig mer än något annat. En sval vind mot min kind. Jag drar av mig tröjan, låter solen träffa min bleka rygg med leverfläckarna som ingen annan får se. Det vore den värsta katastrofen. Det känns skönt att ligga här – bara jag, skogen, molnen och hon. Hon är så avlägsen.Ändå träffar jag henne nästan varje dag i skolan. Det går inte nu, men jag ska leta upp henne senare. När allt det här är vaga minnen och jag är starkare än de där jävlarna. När jag är någon helt annan.

Plötsligt störs mina tankar av ljudet av snabba löpsteg från elljusspåret. Det bryter stämningen och jag kastas tillbaka. Och det blir än värre när jag ser vem det är. Simon skymtar fram mellan löven långt där nere. Blåa shorts, vitt linne, brunbrända armar som glänser av svett. Inte ens här får jag vara ifred. Det här är min plats, han ska hålla sig härifrån.

 

Det stod mycket i tidningarna om Simon Andersson. Inte bara i lokalpressen, i hela landet. Fallet var ett stort mysterium. Femtonåringen som hittades knivhuggen till döds vid sidan av elljusspåret. Några togs in till förhör men ingen kunde hållas kvar. Ett tag spekulerades det i att det var hans pappa som hade gjort det. De hade visst ingen bra relation. Men det var bara spekulationer. När jag kom tillbaka till skolan, efter min långa sjukhusvistelse, pratades det fortfarande mycket om Simon Andersson. Men det hade börjat lägga sig lite grann. Vardagen hade börjat krypa på igen.

Jag kom tillbaka till skolan i slutet av september. Det kändes skönt att han inte längre var där, det gick lättare att andas. Faktum är att allt gick bättre för mig efter att Simon var borta. Inte för att jag direkt blev skolans populäraste kille då heller. Jag höll mig på min kant och de lät mig vara ifred. Det var just den stora skillnaden. Jag fick vara ifred. Simon hade varit överallt, hans blickar och hans skratt. Jag ville bara vara osynlig. Och han ville lyfta fram mig i ljuset, till allmän beskådan och förlöjligande. Förstod aldrig varför han ansträngde sig så för att förstöra mitt liv. Han borde bara ha skitit i mig, precis som alla andra. Låta mig vara en kuf som gick för sig själv.

Jag hade mina böcker och jag hade mitt läshuvud. På universitetet gick det bättre, jag fick till och med vänner. För första gången i mitt liv, riktiga vänner som brydde sig om mig. Jag träffade Sofie på en kurs. Vi tog långa promenader i skogen och pratade om allt. Vi delade den där outsider-känslan. Hon stannade ofta över i min lägenhet över natten. Vi var officiellt ett par nu. Vi avslutade våra utbildningar samma år, och hade båda tur att få jobb direkt. Hon som sjuksköterska och jag som civilingenjör. Ett år senare blev Sofie gravid med Robin. Och ett par år senare med Rebecka. Pusselbitarna föll på plats en efter en. Allt jag aldrig trodde jag skulle få. Men det fanns hela tiden något som låg och skavde. Bilder i mitt huvud när jag vaknade mitt i natten. Känslan av att vara något på spåren.

En kvällstidning hade en serie med mystiska ouppklarade mord. Jag läste om Simon Andersson och mindes honom. Jag mindes också mitt hat. Jag blev som besatt. Begärde ut allt material från den nedlagda förundersökningen. Faktiskt hittade jag mitt namn där i. Nämnt en gång bara. Det var Simons flickvän Sandra som nämnde mig som en av personerna som kanske kunde betraktas som Simons fiende. Hon sa att: ”Han brukade titta på honom konstigt, liksom med hat i blicken.” Men i samma andetag säger hon: ”Att jag skulle aldrig kunna tänka mig att han har gjort det. Han är en lite konstig typ, men ingen mördare, det går inte att tänka sig.” Jag låg på sjukhuset då. Kanske hade polisen pratat med mig annars. Vem vet vad som hade hänt då.

Samtidigt som jag läste brottsutredningen började minnena komma tillbaka mer och mer. Och jag började förstå att det inte bara var inbillning.

Jag hör röster där nere. Mitt hjärta hoppar till när jag hör att en av rösterna är Sandras. Den skulle jag känna igen bland tusen andra. Men den andra rösten känner jag också igen. Simons. Jag ser genom kikaren hur de går där sakta och håller varandras händer. Hon skrattar och ser lycklig ut. Han har det där äckliga självbelåtna uttrycket i ansiktet. Hon och han. Det får inte vara sant. Inte det också, på all annan skit. Jag borde bara lägga ner kikaren och släppa det. Men istället zoomar jag in deras ansikten ännu mer. Ser hur han böjer sig fram och kysser henne, ser deras tungor. Knogarna vitnar och jag känner för att spy.

Den här veckan är Sofie, Robin och Rebecka hos Sofies mamma i Dalarna. Det var länge sedan jag hade så mycket tid för mig själv. Och direkt när det blev bestämt att de skulle åka började jag planera resan hit. Jag måste komma tillbaka till platsen för att få det bekräftat. Vad jag sedan ska göra, har jag ingen aning om.

 

Det är sen sommarkväll i början av augusti, halvskymning. Jag hör hans snabba, lätta steg närma sig där borta runt kröken. Jag har lärt mig hans vanor och han är punktlig. Inte varje kväll vid nio, men nästan. Står tryckt bakom det stora tallen med den ditmålade orangea ringen, bara någon meter från korsningen. Jag håller hårt i kökskniv, som jag smugglat med från vårt landställe och gömt undan i två veckor nu. Nedgrävd och inslagen i tidningspapper. I väntan på den här stunden. Mina hjärtslag löper amok. Men ändå koncentrationen, beslutsamheten som inte viker ens in i det sista. Och så kommer ögonblicket som allt hänger på. Det finns inte längre något val, allt är redan avgjort. Jag rusar fram bakom trädet och sparkar undan hans ben. Och innan han ens hinner fatta varför han faller så stöter jag in kniven i hans hals…

 

Men det kan jag fortfarande inte se. Inte det allra sista. Jag är med ända fram dit men sedan blir det svart. Jag vet ändå precis hur det gick till, precis var kniven gick in, den exakta dödsorsaken. Jag har läst hela polisutredningen, jag har spårat mig själv ända hit.

Jag minns inte det här, bara någon kort minnesblixt då och då. Men jag tror jag sprang planlöst. Som en vettvilling. Försökte springa ifrån mina tankar, det jag hade gjort. Jag struntade i allt runt omkring. Jag såg inte bilen, tror inte ens jag såg vägen. Det smällde bara till och blev svart. Och kanske tyckte jag att det var skönt, kanske var det med en känsla av lättnad mitt huvud slog i asfalten. De första dygnen var de inte säkra på att jag skulle överleva. Jag minns ingenting. Och i samband med det försvann också det som hände precis innan ur mitt minne.

Så nu står jag här i korsningen. På själva platsen för brottet. Och det finns inte längre några tvivel kvar. Det var jag som gjorde det. Jag är en mördare. Det känns inte konstigt att säga ordet för sig själv. Mördare. Det säger mig inte mycket alls faktiskt. Jag kan resa hem nu. Jag kan släppa det här. Det var länge sedan. Jag har tappat trådarna till den person som gjorde det. Jag är en annan nu.

Men ändå.

Det måste varit här han föll, här han låg när jag hoppade på honom. Här som sågspånen färgades röda av hans blod.

Simon, din jävel. Du fick vad du förtjänade.

2 reaktioner till “Simon, din jävel

  1. Rysningar! Va spännande du skriver Jörgen! En sak jag tänkte på, vet inte om det var medvetet? Att det är intressant att den är skriven i jag form men huvudpersonen benämns aldrig med namn. Det gör att den känns väldigt personlig och kan också lämna en med känslan att det här skulle kunna vara vem som helst. Den här lite rysliga undran att om det här var på riktigt och skriven av någon i min egen närhet, vem skulle det då kunna vara…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s