Alice röda hår

Hon hette Alice och bodde granne med oss i förorten där jag växte upp. Hon var lika gammal som jag, vi skulle börja mellanstadiet till hösten. Hon hade så vackert hår; långt, rött, gnistrande. Ögonen lyste alltid av glädje, hon var alltid på språng. Som en energikälla för hela radhuslängan. Jag hade länge beundrat henne på avstånd.

Det var en stekande het sommar. Asfalten svettades, det dallrade i luften, gräset gulnade. Det brann i skogarna över hela Stockholm. Jag skulle vara hemma med familjen hela sommarlovet, förutom de två sista veckorna då vi skulle vara på vårt landställe i skärgården. Alla mina kompisar hade åkt iväg någonstans. Sommaren såg med andra ord ut att bli trist.

Jag och min lillebror gick ofta till utomhusbadet som låg nära vårt hem. De hade just satt upp en vattenrutschkana där som var väldigt populär bland barnen. Det var ett sånt liv på det där badet. Skrik och tjut och skratt. Man hade lock i öronen när man kom hem.

Min bror och jag hade just kommit upp ur bassängen och var på väg till omklädningsrummet. Då såg jag henne stå där, söt som en prinsessa i sin rödblommiga baddräkt. Det pirrade. Vi såg på varandra.

”Hej”, fick jag fram blygt. ”Vad gör du?”

”Väntar på en kompis”, sa hon och log försiktigt.

Jag visste inte vad jag skulle säga mer, men stod ändå kvar. Min bror blev otålig och började dra i min arm. Till slut gav jag med mig. Jag tänkte på hur det skulle kännas att röra vid det där glänsande, mjuka håret. Dra fingrarna igenom det, lukta på det.

Nästa dag såg jag henne stå och kasta pil mot en tavla som var uppsatt på deras förrådsvägg. Kasta pil var något jag var bra på. Innan jag hann tänka efter gick jag fram och frågade om jag fick vara med. När hon räckte mig pilarna snuddade vi vid varandras händer. Hon var riktigt bra, men ojämn. Ibland missade hon tavlan helt och pilen satte sig i förrådsväggen. Då skrattade hon lite generat.

Hennes mamma ropade att fikat var klart. När hon såg mig kom hon ut och sa att det fanns till mig med.

Vid det stora runda matbordet satt hennes pappa med tidningen uppslagen framför sig. Han tittade upp och log mot oss.

”Har ni prickskjutit mitt stackars förråd nu igen?”

”Det har vi inte alls”, sa Alice och boxade honom på axeln. Han reste sig upp, tog tag om hennes midja och lyfte henne upp och ner medan hon tjöt av skratt. Jag stod tvekande i dörröppningen, hennes mamma tog fram en stol till mig.

Efteråt gick vi upp till hennes rum. Det var större än mitt och tapetserat i ljusgult. En stor affisch med något sorts sagolandskap hängde på väggen. Hon visade mig sin samling av dockor. Stora och små, ljushåriga och mörkhåriga. Jag försökte verka intresserad. Hon böjde sig över mig för att ta fram ännu en tråkig docka och jag måste bara röra vid hennes hår. Det var verkligen lent.

”Vad gör du”, sa hon blygt.

”Det är så rött”, sa jag. ”Jag tycker det är fint.”

Både hon och jag rodnade.

Efter den gången började vi träffas nästan varje dag. Vi gjorde egentligen inte så mycket. Satt och läste, cyklade, pratade. Det räckte. Det kändes bara bra att vara med henne.

En varm eftermiddag satt vi i en av de där små trähyddorna i parken. Det brukade alltid lukta kiss därinne, men i just den här var det inte så farligt. Hon höll på att berätta om hur hon längtade efter att skolan skulle börja. Jag var tvungen att röra vid henne och smekte försiktigt hennes kind. Kunde känna att hon tyckte om det. Vi såg på varandra. Var helt tysta. Så böjde hon sig fram och pussade mig på munnen. Det var första gången för mig.

Jag har tänkt så mycket på den kyssen och på Alice i trähyddan. Det jag kände då, det måste vara det som är lycka. Jag har aldrig känt så igen, inte ens varit nära.

Vi åkte till landet de sista två veckorna innan skolan skulle börja. Första veckan tänkte jag på henne nästan hela tiden. Det var varmt. Jag strosade mest omkring ensam och funderade. Man orkade inte göra mycket. Ibland åkte jag ut och fiskade. Gärna mitt på dagen när chansen att få fisk var som minst. Det var lugnt och skönt att bara sitta i den svala vinden och vänta på napp. Efter ett tag tänkte jag väl inte på henne lika ofta men det räckte att tanken snuddade vid det där som hade hänt i trähyddan så gick en skön rysning genom kroppen.

Det var första skoldagen. Jag skulle hamna i en helt ny klass. Det var grått och mulet ute, låg regn i luften. När jag kom ut på gatan stötte jag ihop med Alice. Det visade sig att hon skulle börja i samma klass som jag. På vägen dit pratade vi om allt vi gjort de sista två veckorna. Vi var båda förväntansfulla och lite nervösa.

I korridoren utanför klassrummet hade alla samlats. Det var en spänd stämning. Jag och Alice höll ihop. Det var trångt och svettigt. Då ställde sig en lång, mörkhårig kille framför oss och spände blicken i Alice.

”Vad har vi här då?” sa han i ett elakt tonfall.

Bakom honom stod två andra killar, hans fanclub förstod jag sen, och fnissade nervöst.

”Kolla in det håret, fy fan vad rött, fy fan vad fult”. ”Har du spillt ut rödfärg eller?”

Alice såg förvirrad ut men sa inget.

”Är det din tjej eller?” fortsatte han med hånfull röst vänd mot mig.

”Näe” svarade jag lite för fort.

”Tänkte väl det, en sån där liten häxa vill väl ingen ha”.

Alice sa inget till sitt försvar, slog bara ner med blicken i golvet och tog emot. Jag skämdes. När fröken öppnade dörren och hälsade oss välkomna slank jag in fort och slog mig ner vid en tom bänk. En annan kille satte sig bredvid mig. På andra sidan klassrummet såg jag att Alice var den enda som inte hade fått någon bänkkamrat.

Den första dagen var rätt snabbt avklarad. Fröken ropade upp våra namn och berättade lite om sig själv och vad vi skulle göra under terminen. Sen fick alla kort berätta om vad de hade gjort under sommaren. När Alice började prata gjorde den långa killen, som hette Fredrik, pruttljud. Kvävda fnissningen i klassen.

Jag tänkte att jag skulle gå hem med Alice. Men hon var bland de första ut och när jag kom ut på skolgården var hon redan försvunnen. Det spöregnade. Jag väntade ett litet tag, men började sedan småspringa hem. Hoppades att jag skulle hinna ifatt henne. Det gjorde jag aldrig.

Fredrik hade visst utsett Alice till sitt speciella offer. Jag förstod aldrig riktigt varför. Så ofta han kunde ryckte han henne i håret så hon började gråta eller kallade henne saker. Det värsta var att han fick flera med sig och snart stod Alice längst ner i klassens kastsystem. Det var inte bara pojkarna, det var tjejerna också. Alice fick aldrig vara med dem på rasterna. Hon brukade stå för sig själv i ett hörn. Själv höll jag mest ihop med ett par killar i klassen, Tobias och Henrik, som jag även börjat umgås med på fritiden.

Det gjorde ont i mig när jag såg henne. Hon var helt försvarslös, fullständigt oförberedd på det som hände. Varje litet glåpord, varje snett ögonkast, varje viskning rev upp sår i henne. Jag kunde känna det. Och jag visste att jag borde gå fram till henne, borde göra något.

En rast gjorde jag ett försök. Hon stod lutad mot den låga cementmuren ut mot gatan.

”Hej.”

”Hej.”

Hon nästan viskade fram det utan att se på mig.

”Vad gör du?”

”Inget.”

Hon såg mig i ögonen. Sorgset, frågande. Det var mer än vad jag klarade av.

”Du måste skärpa dig om du vill att folk ska tycka om dig”, sa jag och jag hörde själv hur hårt det lät. Jag tänkte säga något mer, något snällt, men då såg jag att Tobias och Henrik iakttog oss.

Jag kan inte säga att jag inte visste vad som pågick. Det var jag plågsamt medveten om hela tiden. Jag såg ju hur hennes ögon sakta började slockna. Hon vände sig liksom bort från världen och in i sig själv.

Hur många gånger kände jag inte för att gå fram och trösta henne. Krama om henne och säga att hon var söt och att jag tyckte om henne. Och att hennes röda hår bara var vackert, oavsett vad Fredrik sa. Men jag gjorde det aldrig. Ibland tittade hon på mig och de blickarna gjorde så ont. Till slut stängde jag väl bara av, något som jag blivit en mästare på sedan dess.

Det blev bara en termin i klassen för Alice. Och den glada, livliga flicka som började höstterminen fanns det framåt vintern inte mycket kvar av. Hon gick alltid för sig själv, såg ner i backen, pratade knappast med någon. Hennes föräldrar såg ju det där och gjorde det enda vettiga. De flyttade. Och jag träffade aldrig Alice igen.

Jag vet inte var hon är eller vad hon gör nu. Men jag hoppas att det har gått bra för henne. Jag hoppas hon hamnade någonstans där man uppskattade henne och att vi inte förstörde henne alltför mycket.

Varför kan jag inte bara lämna det där bakom mig? Och varför gör det så ont när jag tänker på det att jag bara känner för att slå sönder något? Det var ju så länge sedan. Kanske var det där det började gå snett, kanske gick något sönder. Jag har svikit många människor sedan dess, det har nästan blivit till mitt signum. Ingen av dem har lämnat några bestående intryck eller men. Men jag drömmer fortfarande mardrömmar om Alice; om hennes vackra röda hår, om hennes blickar, om mitt första svek.