Med novellen ”Allt bara brann ju” vill Frida Axelsson fånga hur det är att vara ung i klimatkrisens tid. Själv har hon saknat berättelser som skildrar den märkliga tid vi lever i och det gav henne inspiration till novellen. Hon menar att vi som är unga idag har vuxit upp och sett utsläppen skena och klimatkatastrofer bli allt vanligare. Samtidigt ska vi försöka bygga upp våra liv och skapa oss en framtid. Hur gör man för att leva, älska och förändra när allt bara brinner?
Frida är 21 år och har själv varit engagerad i klimatrörelsen. Hon har skrivit hela sitt liv och vunnit flera tävlingar de senaste åren. Nu är hon mitt i en politisk kandidat vid Uppsala Universitet.
ALLT BARA BRANN JU
Han längst fram i kön av tankbilar hoppar ut, kastar igen dörren och skriker åt poliserna att få bort de där jävla idioterna. Det luktar aska och vi är många, unga, kroppar på rad. Sitter på brännande asfalt framför grindarna och oljehamnen och döden. Minst åtta tankbilar på rad framför mina fötter och poliserna närmar sig samtidigt som himlen faller till marken. För en av dem är ju du. Med håret nästan till axlarna under polismössan och de mörka ögonen som ser som en jävla systemkamera. Hjärtat går ur led för du tittar mot oss utan att märka att jag finns.
Nån ropar att vi måste flytta oss, annars bryter vi mot befallningen och kan bli misstänkta för brott. Hon som sitter bredvid har tårar i ögonen men jag fattar inte vad hon försöker säga. Bara nickar tomt. Kan inte sluta stirra. Solen går i moln men augustivärmen är kvävande och du torkar dig i pannan där långt borta. Jag räknar hur många fler vi är än poliserna och försöker fokusera på hon bredvid mig men kan inte förklara varför allt skakar för det är ingen annan som vet. Om du rör mig kommer jag slå till dig. Tror att jag kanske. Nästan hatar. Om du rör mig kommer jag att glömma allt om fredlighet och universums lagar och regler kommer att smulas sönder. När dina ögon till slut hamnar på mig är du fem meter bort och stannar till. Säger nåt till polisen bredvid som nickar och sen vänder du och går åt andra hållet mot tankbilarna som börjat tuta. De slår på motorerna och gör sig redo att gasa. Mot oss. Ingen vet att du kysste mig utanför stationen där mina vänner satt inlåsta och att världen välte.
Det första vårregnet kom den kvällen. När jag stod lutad mot tegelväggen med min jeansjacka och väntade på alla som blivit körda från oljehamnen för förhör. Håret droppade så mycket i ansiktet när du dök upp att jag började undra om det inte var tårar. För jag ville ge allt jag kunde och trodde att vi skulle förändra världen. Bottnade men behövde alltid stå på tå för att få luft. Du hade hål i jeansen och visste vem jag var. Stannade och sa:
”Jag fattar att ni vill rädda världen. Men man måste komma ihåg att rädda sig själv också.” Jag undrade om du kunde tänka dig att rädda mig för inte fan visste väl jag hur man gjorde. Hade använt hela mitt vuxna liv till att försöka stoppa klimatkrisen som redan var här och när jag försökte nåt annat gav kroppen mig örfilar och nyhetsrapporteringen om bränderna la krokben för mig. Jag sa att dina kollegor släpat och slängt mig över asfalten i oljehamnen. ”Det är inte rätt. Det kan inte vara rätt att jobba med det.”
”Du tror att allt handlar om dig”, sa du och blundade. ”Jag blev väl inte polis för att bråka med er.” Regndroppar hade fastnat i dina ögonfransar och jag ville låna dem och aldrig ge tillbaka. ”Där jag kommer ifrån springer man från polisen även om man inte gjort nåt”, sa du. ”Polisen kollade alltid på mig som om jag redan borde varit inlåst. Men när nåt faktiskt hände gjorde de ingenting.” Sen bara försvann all tid och när regnet slutat göra revolution stod jag tryckt mot väggen med dina läppar mot mina och ville aldrig att det skulle ta slut.
På kvällarna den våren satt vi ofta med dina vänner och solnedgångar bakom halvsmutsiga fönster och drack billig öl. De pratade om hur vi var unga och att världen var vår och det gjorde inget att det inte kändes så för mig. Som att inget kunde röra mig när du ville röra vid mig. Förutom när de drack och det blev värre, när nån en kväll sa att man borde döda alla klimataktivister. De visste ju inte vem jag var för du ville inte att de skulle veta och jag borde ha protesterat men. Glaset välte och kroppen blev tusen jag och tusentals dagar som virvlade runt i magen. Barnet som grät ensam i sitt rum för att alla vuxna höll för öronen och vägrade se att allt bara brann ju. Tonåringen som for till oljehamnen trots att jag inte fick och sen satt i rättegångssal och orden som fick rösten att brytas: jag förstår att det är ett brott men vad ska jag göra när framtiden slits ifrån mig? Märkte att ölen droppat ner på mina byxor och du fattade att nåt höll på att falla isär och tog mig därifrån. Stod på busshållplatsen och höll ihop mig och sa att du. Älskade mig.
”Vår första kväll ”, sa jag. ”Du sa. Vad var det som hände när polisen inte kunde göra nåt?” Du bet dig i läppen. Bussen kom och bussen gick.
”Min bror”, sa du. ”Han finns inte mer.”
Nästa morgon var lakanen prassliga men jag kunde inte andas. Solen sken men du hade inte sagt nåt om vad din vän sa, bara log som om världen var i rätt tonart och pussade mig på pannan. Jag ville inte ge upp.
”Världen är trasig och kommer inte låta dig gå hel. Förstör inte för dig själv också”, sa du och jag fattade inte. ”Typ prickarna i registret”, sa du och jag skrek nästan, för du hade ju inte fattat nåt alls och det blev som en örfil.
”Såg du förra veckan eller?” Min röst blev vass. ”100 personer dog i översvämningar som inte behövt hända om politikerna följt sina egna jävla klimatlagar. Ska oskyldiga människor få dö?” Som att det enda jag gjorde var att gå över gränser. Din tur att rycka till. ”Du släpar ju bort de som försöker stoppa det.”
”Mitt jobb är inte att ta ställning. Det är rättvisa, fattar du inte? Ingen var rättvis mot mig.”
”Men hur är det rättvist?” Du reste dig, stängde badrumsdörren och slog på duschen och jag snubblade ut. Jag ville bara att du skulle vilja ha mig hel.
Polisen börjar lyfta från andra sidan. Himlen gapar tomt och jag kollar på tankbilarna och på oss. Hon som precis tagit studenten får rivsår på knäna. Han som jobbar på ICA går med en polis på varsin sida. Hon som är förlovad och som tröstade mig när jag gått från din lägenhet dras medan hennes skosnören går upp. Jag blir kvar på den enorma vägen. På gräset på andra sidan står poliserna i en halvcirkel runt oss som bara är unga. Som bara vill leva.
Det blir du som hamnar framför mig. Som sa att du älskade. Marken, himlen och cementen vibrerar. Du greppar tag i mina överarmar bakifrån och allt i mig vill göra motstånd men kroppen har blivit en kolgruva utan kollektivavtal. Dras upp till stående men fötterna känns inte. Du kommer närmare, händer på mig och du höjer armen. Jag är förlamad. Du drar av polismössan och knölar ner den i byxfickan. Börjar vagga mig i nån himla dans. Och jag bara följer med. Fram och tillbaka en hel minut. Tankbilarna tutar. Alla stirrar. Jag lägger armarna runt din nacke och ansiktet mot bröstkorgen. Dina läppar mot mina och världen välter.
Frida Axelsson
