Fredrika, är 37 år och bor i Stockholm. Hennes novell ”Snigel, banan, död” är inspirerad av våren i Kungsträdgården och livet med små barn.
SNIGEL, BANAN, DÖD
Duggregnet ligger som en dimma över asfalten. Långsamt faller det, och samlas i rinnande pölar, där körsbärsträdens rosa blomblad fastnar i kluster och klumpar, som blir bruna och genomskinliga av vätan.
Långsamt är duggregnet, och långsamma är snigelns rörelser över den grova marken, den muskulösa magen som ligger mot asfaltens blandning av tjära och sten. Det bräckliga skalet är mättat brunt, vitt inuti när det torkar, vitt som papper. Inte som pärlemor, tänker mamman.
Mamman ser snigeln, och flera likadana, hur de rör sig över gatan, på väg någonstans, kanske vet de vart, men hon förstår inte. Varför lämnar de körsbärsträden, och ruggarna av gräs som tillåts växa i fyrkanterna av jord, för att ge sig ut på denna vandring, in i staden och dess hårdgjorda ytor. Platser skapade av människor, för människor.
Nej, rättar hon sig. För vuxna människor.
Barnet går med korta steg bredvid henne. Galonbyxorna och jackan är röda och blanka. Snoddarna som skall placeras under stövlarnas sulor har gått av, fallit sönder under nötningen av tusen korta steg, en lätt kropp, men ändå en nötning. En liten människa, men ändå en människa, och inte ett djur.
“Snigel”, säger barnet.
“Ja”, säger mamman, och i samma stund faller en cykel förbi, rusar helt nära, så att det skvätter i pölarna och blombladen drunknar och krossas.
När barnet ser resterna av snigeln kommer tårarna, runda som pärlor, salta och varma, precis som snoret som bubblar ur den trubbiga näsan. Så otroligt mycket snor kommer det ur den näsan, tänker mamman. Omöjligt mycket, tänker hon, som alltid, och snyter med sin tröjärm.
“Den är död”, säger hon till barnet. “Den är bara död”.
De tittar inte bort, för man skall inte göra det. Så vill mamman lära barnet. Alltså får hon gå ner på huk, och så betraktar de tillsammans den slemmiga massan, rörelsen som fortsatt anas i den avlånga änden, som ett andetag, när snigeln kanske inte alls är död, utan dras samman i kramper av smärta.
“Död”, säger barnet.
“Ja”, säger mamman.
Och så sitter de där. Regnet kommer och går hela tiden, som en trumma. En väldig, långsam, oregelbunden trumma. Men liksom ihålig, ofylld. Hela dagen väntar på att få någonting att handla om.
“Det finns fler”, säger mamman tröstande, och pekar på snigelns likar, kanske dess släktingar. De som fortfarande rör sig, stretar.
Barnet gråter inte längre. Han förstår inte dödens konsekvenser, kan bara ordet och formar det gärna med sin mun och säger det när han kan, precis som han säger alla andra ord.
Banan. Mamma. Död.
Det blir att de börjar samla ihop dem, sniglarna. I enlighet med människans naturliga förmynderi över de andra arterna bestämmer de att sniglarnas färd är meningslös och farlig, och att de inte vet sitt eget bästa.
Rättelse; mamman bestämmer. Och hon utser barnet till sin medbrottsling.
Klumpigt griper han om de runda skalen, och med en känsla av plopp släpper snigelfoten sitt grepp om jorden och världen och snigelns dag får också ett nytt innehåll.
De lägger dem alla i mammans ficka, och där börjar de krypa, som om de ville ta sig ut, och till friheten. Med ens känns deras rörelser snabba, hela tiden kommer någon av dem upp till kanten, och måste lossas och släppas ner.
Mamman vet inte om de gör rätt, men de gör åtminstone något. Dessa sniglar kommer inte att krossas av ett cykeldäck idag, och gör de det, så blir det i varje fall inte just här, på den här gatan, i den här delen av staden.
Först skrattar barnet men efter en stund tappar han intresset. Mamman känner sig lite avundsjuk på hans förmåga att låta uppmärksamheten släppa, vandra. Hennes egna tankar känns repetitiva, en ostoppbar inre föreläsare som redovisar och redovisar kring allting som har hänt, och som inte borde ha hänt. Allting som kan hända, men som borde undvikas.
Hon tänker att det är vackert med körsbärsträden, och att de snart kommer att ha blommat över fullständigt. Att det här är sista gången hon ser dem i blomningens tillstånd, det här året. Sedan kommer löven, och torget blir grönt.
Med handen i jackfickan för att kontrollera sniglarna, och barnet i vagnen och med handtaget mot sin mage, platsen där han legat, men inte längre ligger, där ingen annan skall ligga, rör hon sig, rör de sig, som en gemensam organism, mot parken, lekplatsens våta sand och fulla papperskorgar.
Barnet hittar en spade och börjar gräva. Med viss lättnad går mamman till buskagen längst in i parken, bort från vägen och asfalten. En liten bit av naturen, tänker hon, och gör sig av med de slemmiga rörelserna i fickan. En tant passerar. Hon tittar på mamman, men säger ingenting.
Det är ett fritt land, tänker mamman, och säger heller ingenting.
Genast vecklar sniglarna ut sig och börjar kräla åt olika håll.
Det var på det här sättet mamman och barnet till slut tog sig igenom den första dagen.
“Pappa”, säger barnet.
Fredrika Fabri
