Vi är alla på floden…

Jag vaggar av och an i lägenheten. Allting påminner om dig. Det är ännu rörigare nu. Ser ut precis som det det är. En knarkarkvart. Jag ser ut genom fönstret, på staden vi hatade. Och som jag hatar ännu mer intensivt nu.

Jag kan se dig vid älven. Som genom en dimma. Du sitter vid en av våra platser. Under eken, mitt bland alla fallna löv. Tårarna nerför din kind. Älskling, kom hem. Till mig. Det finns inget här för dig längre. Bara stängda hjärtan, likgiltighet och hat. Kom hem, till oss. Sätt kanylen i armen och segla hit. På en dröm. Över vattnet.

Sprutan ligger tömd bredvid mig. Heroinet rusar i kroppen. Älskar den känslan. Seglar som på moln. All ångest är borta. Vattnet som flyter fram smälter ihop med höstlöven och blir eldrött. Som lava som väller fram.

Plötsligt hör jag dig, ditt gäckande skratt. Du kommer fram mellan träden på andra sidan älven, dina blå ögon blänker i skymningen. Du är naken. Den första snön yr runt dig. Det måste vara så kallt. Jag vill till dig, trycka dig tätt intill, älska med dig som vi gjorde förr.

Jag vadar ut i det isande vattnet. Men blinkar till och du är borta. Står stilla, väntar, försöker ha tålamod. Det bubblar i vattnet där framme. Din hand dyker upp ur det röda. Jag känner igen ringen på ditt finger. Jag vadar längre ut i vattnet och griper tag i den. Du drar mig neråt, nu är jag under ytan.

Det är skönt.

Men ändå grips jag av ett ohejdbart begär efter luft. Jag släpper din hand och tar mig uppåt, uppåt, uppåt…

Älven är en flod av lava som strömmar fram. Jag är en trasa som förs med. Som brinner upp samtidigt som jag känner den isande kylan ända in i märgen. Ibland hamnar jag under vattnet och alla ljud blir dova och spöklika.

Jag ser oss i skolan. Det var bara fem år sen men känns som en livstid. Vi går hand i hand genom korridorerna. Skolans vackraste och farligaste par. Drogerna fanns redan då, men det var bara en rolig grej. En extra krydda. Vi hade koll. Några år senare var vi pundarparet nummer ett.

Nu dras jag under vattnet igen och den här gången är det sånger jag hör. Din och många andras viskande sång. Det är underbart. Ni vill att jag ska sjunga med. ”Vi är alla på floden och det är lång väg hem”. Komma till er. Jag vill. Jag vill…

Men starka armar griper om mig och drar mig bort från er. Jag försöker kämpa emot men har inga krafter kvar.

Jag såg någon som liknande dig idag, på ett torg i gamla stan. Hjärtat stannade för några sekunder. Allting föll ner över mig igen. Den där surrealistiska kvällen för nästan tjugo år sen. Jag är fortfarande säker på att du var där, på något plan. Ibland önskar jag fortfarande att de inte hade dragit upp mig ur älven.

Men de här åren har varit bra. Jag blev inlagd och slutade med drogerna. När jag kom ut var det som livet öppnade sig på nytt. Nu bor jag i Stockholm och har en familj. Maria och mina döttrar. Ett fast jobb. Lite av ett skitjobb, på ett lager, men ändå. Ett liv med dig kunde bara ha gått åt helvete, för oss båda. Vi var som kannibaler som åt upp varandras själar. Bit för bit.

Ändå slår det mig nu. De här åren har passerat i en sorts overklighetsdimma. Medan minnena av dig och älven fortfarande lyser lika starkt. Som om jag blev smittad av något där och då. Som om en del av mig blev kvar under vattnet.

Jag har återvänt. Till staden och floden. Står på bron och följer med blicken hur det strömmande vattnet försvinner i skogen långt där borta. Där du och jag brukade hänga och mötas i våra rus.

Jag har inte berättat för någon att jag ska hit. Känner inte längre någon i den här staden. Den är ännu mer avfolkad och meningslös nu. Men jag är inte här för stadens skull.

Det är som en röst har kallat mig hit. I drömmarna, ibland om dagen och ibland om natten. Kanske är det din röst. Och när jag står här och ser ner i vattnet är det som jag hör den alldeles tydligt. Din röst, tillsammans med många andras. Kom hit, kom till oss. Vi är alla på floden. Kom hem.

Det finns ingen återvändo längre. Jag förstår att det redan är bestämt. Det var precis en sådan här sen höstkväll för tjugo år sen som de drog upp mig. Det borde de inte ha gjort. Det var för sent. Jag var redan på väg nerför floden med er. Tiden är ingenting. För er är tjugo år en blinkning.

Jag häver mig över räcket och faller mot vattnet. Innan jag hinner tänka efter och ångra mig.

Jag sjunker. Den här gången kan ingen dra upp mig. Du är där. Som jag visste att du skulle. Du tar min hand och vi dyker tillsammans. Ni är där.Nära botten. Jag tillhör er. Det har jag alltid gjort. Vi simmar nedför floden mot de blå bergen. Nu går jag dit jag med…

Vi är alla på floden. Vi är på väg hem.

Haiku:

Saknar dig – kom hem

Jag väntar nerför floden

Höstbron, blåa berg

Spellista (soundtrack):

”Saknar dig” av Carl-Johan Vallgren

”Kom hem” av Anna Järvinen

”Jag väntar…” av Sofia Karlsson

”Nerför floden” av Eldkvarn

”Höst” av Raj Montana band

”Bron” av Kajsa Grytt

”Blåa berg” av Tomas Andersson Wij

En reaktion till “Vi är alla på floden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s