Ett ljus som aldrig dör ut

… Take me out tonight

Where there´s music and there´s people

And they´re young and alive”

 

Jag sitter lutad mot en stor sten med freestylen i händerna. Bara jag och Smiths och fjällen. Det värker inte längre i kroppen. En skön dåsighet har börjat smyga sig på. Det är fortfarande lite mörkt men gryningen kommer snabbt där borta vid horisonten. Sommarnätter som den här, blir de aldrig riktigt mörkt häruppe. En sval vind blåser mot min panna och några hårstrån dansar förbi synfältet. Utsikten är magnifik. Ljunghedarna, sedan björkarna, långt därnere gammelskogen med tallarna och sedan sjön och myrarna. Vattnet i sjön är azurblått härifrån, men jag vet att det är iskallt. Det har varit en kall sommar. Det gör inget alls. Har aldrig tyckt om att bada och vad spelar det för roll längre. På andra sidan dalgången reser sig de mörka fjällbranterna och topparna. Längst däruppe ligger fortfarande små drivor av snö kvar. De kommer att överleva sommaren. Till skillnad från mig.

 

Nu kommer refrängen. Som jag älskar den här låten. Jag ser Thomas och jag i hans lilla trånga etta, studentrummet. Det är 1986. Vi har kraschat i hans säng, efter vår allra första date som hade slutat med disco in på småtimmarna på Big brother. Vi sjunger med för full hals: And if a double-decker bus, crashes into us, to die by your side, is such a heavenly way to die. Vi har druckit lite för mycket och vi låter oss själva tappa kollen. Grannen ovanför dunkar i golvet. Thomas hämtar en sopborste och dunkar tillbaka, i takt med musiken. Jag skrattar så att tårarna rinner. Sedan möter jag hans blick och tystnar. Jag reser mig upp och går fram till honom. Han slänger iväg sopborsten och vi kysser varandra girigt, som att tillfället aldrig skulle komma tillbaka. And if a ten-ton truck, kills the both of us, to die by your side, well the pleasure and privilege is mine”.

 

Jag och Thomas fick uppleva tre vårar tillsammans. Det var två år sedan sist som vi vandrade häruppe. Skönt att komma bort från Stockholm, det konstiga året som gått sedan Palmemordet, bort från alla löpsedlar och konspirationsteorier. Det var vår längsta vandring hittills, 12 mil på en vecka. Genom skogar, över spångar och upp och ner för fjällkedjorna. Vi pratade nästan ingenting på vägen, det behövdes inte. Bara ljudet av kängorna mot marken, vinden, fågelkvitter och kanske något vattenfall på avstånd. Vi hade tält med oss och slog läger nära en fjällstuga, så vi kunde använda oss av köket där. Det var den sista kvällen i tältet som Thomas upptäckte blåmärken på ryggen. Det var underligt eftersom han inte hade ramlat och slagit i någonstans. På tåget hem fick han hög feber. Kanske ringde det en varningssignal redan då, långt bak i medvetandet, men jag lät den stanna därinne. Ringa för sig själv. Vi var för unga, för friska, för lyckliga. Och hur kunde vi ana att det här var vår ”ten-ton truck” som kraschat in i oss? Hemma repade sig Thomas på några dagar. Blåmärkena försvann på ryggen.

 

I december -86 flyger jag och Thomas till London för att se en konsert med Smiths på Academy Brixton. Det blir deras sista konsert som band, men det vet vi förstås inte då. Morrissey är snygg i sin svarta kavaj, vita t-shirt och jeans. Men jag tycker att Johnny Marr är ännu snyggare med sin tillbakalutade stil och sin gitarr. Thomas håller inte med, för honom är det bara Moz som gäller. Höjdpunkten är förstås när de kör:“There´s a light”. Morrissey dansar runt på scenen med stativet. Drar kavajen över huvudet, håller sig för hjärtat och har närkontakt med publiken längst fram. Jag och Thomas har kommit tidigt för att få platserna längst fram men det finns fans som kommit ännu tidigare. Vi sträcker fram våra händer med han är för långt bort. Mot slutet av konserten drar han av sig t-shirten och alla skriker. Tror att jag och Thomas skriker mest av alla. Efteråt är vi alldeles våta av svett. Vi tar en taxi till ett billigt hotell lite utanför stan som vi bokat i förväg. 

 

Det är meningen att vi ska åka upp till fjällen nästa sommar också. Men Thomas blir dålig sent på våren -87. Han testar sig och får svaret att han är smittad. Vid det här laget är det flera i vår närmsta krets som blivit sjuka och vi har redan varit på två begravningar. Jag minns den där sommaren som att gå omkring som i en dimma. Vi fattar inte vad som händer. Thomas pratar med sin mamma på telefon, efteråt är han helt tom. Han vägrar att berätta något för mig. Thomas blir sängliggande i två veckor när sommaren är som hetast. Han ligger bara och stirrar upp i taket. Jag sitter bredvid, håller hans hand och försöker säga något tröstande. Men är lika förvirrad och rädd själv. Till slut orkar jag inte mer. Kastar ett vinglas in i väggen, slänger igen dörren och går ut och dansar på Big Brother. Kommer hem sent, med ett samvete som gnager. Thomas ligger fortfarande och stirrar upp i taket när jag kommer. Men jag ser att han har släpat sig upp och sopat upp glasskärvorna. De ligger i sopskyffeln. Jag lägger mig bredvid honom och kramar honom hårt. Till slut släpper alla spärrar och vi gråter tillsammans. Över att det är så orättvist, så grymt. Vi somnar i varandras armar och jag minns den natten som vacker. Efter det blir det bättre ett tag. Vi kan prata igen och Thomas mår ganska okej. Men sent på hösten börjar det gå utför på allvar. 

 

Det blir ett kort liv för mig. Men jag konstaterar det utan bitterhet. De tre senaste åren har varit en känslomässig berg-och-dalbana utan like. Men som jag har levt! Jag har nog levt tillräckligt för sextio år. Och jag har älskat. Jag har verkligen, verkligen älskat! Min barndom var okej, men tonåren var förskräckliga. När jag träffade Thomas föll allt på plats. Jag blev den jag skulle bli, den jag innerst inne alltid velat vara. Varför räkna livet i år? Vi borde istället räkna det i leva-tid, äkta leva-tid. Då skulle plötsligt allas liv bli ganska korta. Hur mycket tid ägnar vi egentligen åt struntsaker, att tvivla på oss själva, att gå på autopilot? Jag fick tre år på full leva-gas och jag är tacksam för det. Jag skulle välja samma sak igen. Till och med om den vidriga sjukdomen var priset jag fick betala. 

 

Efter många bättre och sämre perioder ligger du där en dag i april. Varje andetag ser ut att vara en omänsklig ansträngning. Du är så mager, nästan så att skelettet är mer markant än kroppen. Men du öppnar ögonen en sista gång och ler mot mig. Jag knäpper på min freestyle och musiken svävar ut i sjukhusrummet. To die by your side, well, the pleasure and the privilege is mine. Du ler igen och jag vet att du hör, jag vet att du förstår och minns. Sedan sluter du ögonen och öppnar de aldrig mer. 

 

Nu sitter jag här på fjället, lutad mot stenen. På samma plats där du och jag tog en lunchpaus för nästan exakt två år sedan. Jag har vår låt i öronen. Pillerburken ligger tom i ljungen. Jag känner hur jag sakta försvinner bort i takt med att det ljusnar. Det gör inte ont, jag fryser inte. Jag ser om och om igen hur trucken kör in i oss och hur vi blir till mos. Inget blod, ingen smärta. Det är bara vackert och romantiskt. Det är med dig jag vill dö.