Vid din bädd

Jag sitter vid din bädd och väntar på det sista andetaget. Ena handen på din hand och den andra på din panna. Ditt ansikte är blekt nu men din hand fortfarande så varm.

Dina händer var alltid varma. Det fanns något som kokade därinne som aldrig fick komma ut. Lugnet på ytan dolde något annat. Det glimtade till ibland men alltför sällan. Kanske brände det ut dig inifrån.

Sjuksköterskan sitter mittemot och tar din puls. Efter en lång, lång paus drar du in luft. Sedan går sekunderna. Blir till minuter. Din hand är fortfarande varm men det kommer inga fler andetag.

Jag har inte nått fram till dig den sista timmen men hoppas att du ser mig ändå. Kanske på väg upp och ut. Till något annat. Något vi inte kan föreställa oss. Men något bättre, jag tror att du är fri nu. Allt det onda finns inte mer.

Du var med när jag kom till det här livet och jag är med när du lämnar det.

Det är fint på ett märkligt sätt.

Jag hoppas du ser mig nu. En liten stund till innan du ger dig av för alltid. Att jag finns med dig.

Vi tappade bort varandra när barnet försvann. Ingen av oss ville det. Jag klandrar dig inte för något. Önskar dig bara bättre lycka dit du ska. Det här livet blev hårt för dig, du fick svåra kort på handen och kunde aldrig sätta på dig någon mask. Din metamorfos kom aldrig. Men du kämpade dig igenom åren och du gjorde det du kunde. Ingen kan begära mer.

Det fanns inget spel i dig, ingen beräkning. Du var rakt igenom ärlig, också i din olycka.

Jag sitter här i bubblan med dig medan din hand sakta svalnar och mörkret lägger sig över hustaken därute.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s