Jag gör vad jag ska. Varje dag. Från morgon till kväll. Men sen kommer natten. Då gör jag vad jag vill. Det är då jag glider ut på den hala isen. Där det inte längre fäster. Jag älskar det. Jag är skräckslagen. Det finns ingen botten på det här svarta hålet. Jag kan falla för evigt. Jag kan falla genom lager på lager av det här att vara människa.
Så kommer dagen igen. Jag är nästan som vanligt. Det skevar lite. Men det går bra. Jag längtar efter natten hela dagen. Jag längtar efter att få falla. Det skevar mycket inom mig, men bara lite utåt. Det sipprar igenom, men bara i små, små droppar. Som något som rinner ner för kinden. Det kan vara svett eller en tår. Men vem ser det, vem bryr sig? Herregud, vem tror du har tid med det?
Jag längtar efter natten, att bara falla och falla och falla. Jag är skräckslagen där. Och lycklig. Om jag stannar för länge är jag snart död. Fast i fallet
Jörgens skrivgalax 