Klas Norberg jobbar som frilansande sångare, underhållare och allt-i-allo-musiker. Han bor med min familj i en by i Nora, Höga Kusten, Ångermanland. För några år sedan började han på kul testa att skriva små, korta historier. Det blev roligare och roligare, inte minst eftersom han ofta själv blev förvånad över vad som dök upp.
Inspirationen till novellen ”Dvalan – byn där alla dör som hjältar” var egentligen tristess. Han hade suttit ett bra tag på ett nattåg på väg hem från en rolig spelning i Karlstad. Han hade lyssnat på poddar om medvetandet, människans ego, att våra tankar och föreställningar formar vår uppfattning om världen omkring oss och så vidare. Till slut orkade han inte lyssna en minut till, så han satt bara och pimplade kaffe i bistron. Sen började han tänka på hur en totalt isolerad by skulle kunna ha utvecklats åt ett helt annat håll, med helt egna spelregler. Hårdhudade, orädda tjurskallar som levde precis som de själva ville.
DVALAN – BYN DÄR ALLA DÖR SOM HJÄLTAR
I byn Dvalan har ingen människa någonsin begravts i vigd jord. Det har man klarat sig utan. Hur det blivit så tvistar man fortfarande om i bygden, men de flesta menar att det började för över fyrahundra år sedan när paret Månsson började meditera. Ingen i grannskapet kände till detta till en början, men eftersom paret utgjorde en betydande del av invånarantalet i den lilla byn fick det ganska snabbt en märkbar effekt. Fråga mig inte hur det gick till, men det spred sig ett lugn och de bråk som funnits fick liksom en fuktig trasa över sig. Efter en tid hade denna sed spridit sig till fler bybor och en mentalitet av ödmjukhet och enkelhet växte fram i den lilla byn. Det kan vara därför nästan ingen känner till denna plats. Ingen av byborna brukar resa ut ur byn, de köper nästan ingenting och är inte särskilt intresserade av något som inte rör deras vardag i Dvalan. De odlar sina grönsaker, har sina djur och byter varor och tjänster med varandra. Då och då måste någon mindre skogsbrand släckas, något som i Dvalan alltid tagits på största allvar.
De har tre arbetsplatser för lönearbete: biblioteket, bion och lanthandeln. Alla dessa drivs av Dvala Stiftelsen, som grundades av en tidigare bybo som var i Amerika och spelade poker för 150 år sedan. I byn bor sex familjer: Nordmark, Söderträsk, Sundin, Östmark, Marklund och Lundgren. Dessa turas om att arbeta på de olika arbetsplatserna. Ofta jobbar de ett år innan de säger upp sig och lämnar plats åt en annan familj som får jobba ett år medan den förra stämplar.
Det finns inget sjukhus eller annan service i Dvalan, så man är noga med att det ska gå jämt ut. Det har aldrig funnits någon kyrka i Dvalan. Byn glömdes bort när missionen skulle göras. Under 1600-talet upptäckte prästerna byn och gav invånarna i uppdrag att frakta alla sina döda till närmaste kyrkogård, tolv mil bort. Men från byn Dvalan har aldrig någon död människa fraktats till kyrkogården.
Den bybo som legat för döden har alltid varit den som byborna skickat ut att släcka skogsbränder. Ingen plats har haft så många skogsbränder som byn Dvalan. De brukar vara små och kortlivade. Den äldre personen omkommer alltid i släckningsarbetet och askan sprids symboliskt i skogen. Därmed har alla dött som hjältar.
De unga i byn får alltid en partner, ty i Dvalan lever den gamla seden att provligga kvar. Unga får ligga bredvid varandra på övervåningen i ett hus vid midsommar eller liknande tillfällen. Fullt påklädda och under indirekt uppsikt av vuxna. Detta gör att ungdomarna känner sig trygga samtidigt som det givetvis är spännande. Därför brukar byns ungdomar få en stor brevhög med friarbrev från unga män och kvinnor i byarna omkring.
En dag kom tre kostymklädda män till byn. De sa att de ville hjälpa byborna att nå en högre levnadsstandard. De var tjänstemän, konsulter eller något liknande. Varken byborna eller författaren orkade riktigt lyssna, men de verkade vana vid att förklara för andra hur de borde leva. De berättade att det kommit till deras kännedom att människorna i byn Dvalan bytte tjänster med varandra och att detta var en stor del av byns ekonomi. De tre herrarna såg allvarliga ut och sa att detta omedelbart måste upphöra Att byta tjänster är olagligt i Sverige.
Fru Sundin hävdade då bestämt att det som just nu pågick faktiskt var ett utbyte av tjänster dem emellan. Byborna lyssnade medan de tre männen pratade. Om detta utbyte av tjänster inte fick fortsätta såg Fru Sundin ingen annan lösning än att männen betalade en summa direkt till byborna för att de skulle orka fortsätta lyssna på den redan ganska torra föreläsningen. Det tyckte alla i byn var ett lysande förslag, så man höjde sina grepar och ropade:
”JODÅ!”
Männen blev en aning förfärade och lämnade frågan därhän. I stället gick de vidare till nästa punkt.
”Som det är nu har era barn mycket dålig närvaro i skolan och ingen vet riktigt var de går någonstans. De verkar byta skola hela tiden i länet och har en genomsnittlig närvaro som ligger långt under det tillåtna.”
Nu blev det tyst bland byborna innan herr Söderträsk frågade:
”Var går egentligen barnen i skola någonstans?”
Ett osäkert sorl spred sig. Det här var det egentligen ingen som hade något bra svar på. Ofta hade barnen behövt byta skola eftersom de kommit sent, somnat på lektionerna och så vidare. Framför allt hade vägen till byn varit avgrävd i flera månader. Skolbussen hade också ofta mystiska fel efter att ha passerat Dvalan. Punkteringar var vanliga. Ibland tog även bränslet slut. En gång försvann hela framaxeln, men återfanns senare prydligt uppställd vid lanthandeln. Ganska ofta hade chauffören blivit inbjuden till något av husen där barn skulle hämtas och kommit därifrån så sent att det inte längre var någon mening att skjutsa barnen den dagen.
De tre männen samlade sig och sa:
”Vi vill att hela landet ska leva, men då har ni också krav på er. Ni måste kliva upp på morgonen, bege er till jobbet och göra rätt för er.”
Det blev helt tyst i byn en stund. Till slut sa någon:
”Nu var det väldigt många fula ord på en gång. Sakta i backarna nu. Vi vill inte ha något, vi vill ingenstans och vi har det vi behöver. Om ni vill ha något från oss så är det okej, men då får ni hjälpa till inom äldrevården här först. Ni kan börja med Sundins gammelmormor.”
Det blev så att de tre männen fick sitta bredvid gammelmormor Sundins säng och ge henne vatten nu när hennes sista dagar var komna. De blev rörda och lite sargade av att se den gamla kvinnan tyna bort och erbjöd sig att stanna ett tag och sedan ta med henne till begravningsbyrån så byborna skulle slippa allt besvär.
Plötsligt såg de eldflammor blossa upp utanför fönstret. En slydunge hade börjat brinna. Då såg de den gamla kvinnan hasa sig upp. Hon tog rullatorn, fyllde en hink med vatten, gick ut och sedan rakt in i elden. Fler bybor kom och hjälpte till och snabbt var elden släckt. Men Sundin hade tyvärr omkommit.
De spred hennes aska symboliskt i skogen och sedan drack de gravöl med de tre männen i tre veckor. Tre veckor blev till tre månader som blev till tre år. Männen blev kvar i byn Dvalan och deras uppdrag glömdes så småningom bort av deras arbetsgivare.
Kanske är det därför du aldrig hört talas om byn förrän nu. När nästa lilla skogsbrand en dag blossade upp i byn var det de tre männen som först sprang dit med hinkar Och efter det gick allt ungefär som vanligt.
Klas Norberg
