En stilla sång om en ensam man

Det börjar som ett svagt nynnande, så lågmält att du först bara kan ana det. Ljudet drunknar i röster, slammer och klirrande glas. Men det finns därunder hela tiden. Som ett bakgrundsbrus, en mjuk ljudmatta. Ett ögonblick råkar det bli helt tyst. Du stannar upp och lyssnar och hör den alldeles klart för en hundradels sekund. Mer som en svag sång nu. Sedan dränks den lika fort när de andra ljuden återupptas.

Du sitter bland de här människorna i en källarlokal. Du har känt dem i nästan hela ditt liv utan att egentligen komma nära. Men just inatt vill du att de ska vara dina människor. Just den här gången ska det bli annorlunda. Ni har hittat en skör våglängd som ni kan dela, ett minne som inte gör ont för någon.

Du hör sången igen, du ser dig omkring. Försöker fånga deras blickar, uppfatta en glimt av att också de har hört. Men deras blickar är suddiga nu, de har redan börjat tänka på vägen hem. Och du tänker att det bara är inbillning. Bara den lätta berusningen som förvirrar sinnet. Och om du ändå hört rätt, än sen. En stilla sång. Vem bryr sig om en stilla sång? Du vill låta dig tas i besittning av rummet och stämningen igen. Men något är obönhörligen på väg bort. Och löftet, förhoppningen, om ett riktigt möte, ett genombrott – dunstar också bort. De börjar gå. En efter en reser de sig upp. Och till slut sitter du där ensam kvar.

Nu hörs den hela tiden. Det är på allvar den här gången. Nu är det inte bara fragment, inte bara aningar. Nu är det en sammanhängande melodi med en ljus kvinnoröst som nästan viskar fram orden. Och du känner igen den någonstans ifrån men kan inte placera var. I samma ögonblick som du börjar förstå vad det är hon sjunger, förstår du också att du är i fara.

Du ser dig om. De andra borden. Ingen. Vid bardisken. Ingen. Övergivet. Urblåst. Scenen är din nu. Din och sångens. Du reser dig upp så häftigt att stolen faller bakom dig. Du försöker hålla för öronen. Men den ljuder inom dig nu. Den har redan tagit sig in i ditt system. Du rusar mot dörren. Den är inte låst. Den är inte tung. Går bara inte att öppna. Det är som om hela rummet håller på att byta skepnad. Dörren är på väg att bli något annat. Något som inte är gjort för att öppnas. Det börjar sippra in vatten mellan golvbrädorna. Du klättrar upp på ett bord och slår med knytnävarna mot fönstret. Hoppas att någon ska se därute. För det går människor på gatan, du ser ju att de går där. Du ser deras ben. Golvet nedanför dig är nu helt täckt av vatten. Ett tomt ölglas flyter förbi. Sången är fortfarande lika lågmäld, ändå öronbedövande i ditt huvud. Den är snart allt som finns. Du dunkar, dunkar mot glaset.

En kvinna därute stannar och böjer sig ner. Tittar rakt in på dig. Blå ögon. Glasklara, nyfikna ögon. Vattnet börjar rinna över bordet där du står. Du skriker. Du vet inte ens själv vad du skriker. Hon öppnar munnen för att säga något. Du trycker örat mot rutan för att försöka höra. Du inser att hennes mun rör sig i takt med melodin.

Du inser för sent att det är hon som sätter orden till sången:

Det var en liten man, en väldigt ensam man
Han fick många chanser men ingen tog han
Mannen gick vilse i sin overklighet och försvann

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s